Jag måste avsluta den här bloggen. Om jag startar något igen blir det inte här. Om ni vill något, vad som helst, når ni mig på kaosteorin [at] gmail.com

Dagens väta. (Och jag vet vad ni tänker.)

Gårdagens äta. 

I slept all day
I woke with distaste
and I railed
and I raved

that the difference between
the sprout and the bean
it is a golden ring
it is a twisted string

and you can ask the counsellor
you can ask the king
and they’ll say the same thing
and it’s a funny thing

should we go outside
should we go outside
should we break some bread
are y’interested?

and as I said
I slept as though dead
dreaming seamless dreams
of lead

when you go away
I am big-boned and fey
in the dust of the day
and in the dirt of the day

and the danger, danger drawing near them was a white coat
and the danger, danger drawing near them was a broad boat
and the water, water running clear beneath a white throat
and the hollow chatter of the talking of the tadpoles

who know th’outside
should we go outside
should we break some bread
are y’interested?

Jag tänkte att jag skulle söka upp nån mental tränare som har kurser där man får lära sig att tysta sin inre kritiker. Sen hittade jag min inre kritiker. Han var jävligt död. Sen länge.

Nu återstår bara halmstrået: frigörande dans och auradiagnostik.

Jag har funderat lite över den här bloggens framtid, om jag ska lägga ned den snart, pausa den (jojo) eller fortsätta den i helt annan form. Jag känner att jag fastnar lite för mycket vid datorn när det är så mycket annat jag vill/behöver göra.  Jag läser min egen blogg och tänker att jag är lite tragisk, jag läser en massa andra bloggar och tänker att jag är lite tragisk, sen blir jag deprimerad av att känna mig lite tragisk och skriver om hur deprimerande det är att vara lite tragisk, får kommentarer och blir glad - sen börjar det om igen.

Nä, inte riktigt men ändå.

Jag behöver människor IRL och jag behöver göra saker IRL (jävla uttryck, jag vet) som jag är bra på och som betyder något. Här händer egentligen ingenting, jag visar lite random delar av mig själv men jag har ingen aning om varför jag gör det egentligen. I höst ska jag försöka ta tag i mitt liv, jag ska jobba i studio en del, göra musik, skriva saker som inte är för Internet, träffa människor. Det är det som är mitt liv.

Det här är ingen kritik mot någon annan, att leva en stor del av livet online kan betyda olika saker för olika människor. För mig funkar det inte i längden, det är en av flera saker som jag känner passiviserar mig alltför mycket.

Alltså: jag kommer att trappa ned på min tid här, sen får jag se om jag avslutar eller hittar på någon variant som funkar bättre för mig.

Det var mycket bättre förr. Jamen det var det ju, stora konvolut till LP-skivorna så att folk kunde sitta där på heltäckningsmattan och njuta lika mycket med ögonen som med öronen. Jag tror man bemödade sig mer med omslagen då liksom.

Ja, jag ville bara ha det sagt.

Fast egentligen är jag nog bara ett jävla as. (Jaa, vad jag gillar ordet as, jag har fått det på hjärnan, as, as, as. As ute as inne as i hjärta as i sinne. Det är nog Burgschkis fel.)

Jag och alien-queen (kallad Eileen), radondöttrarna och fader Allan.

Eileen

Men jag har beställt två böcker av Murakami, “Svenska Kärleksbrev” av Attops och en seriebok av Sara Granér så jag känner mig ganska nöjd.

Och jag ska få my shit together, det här duger inte. Jag är gravt uttråkad över allt bra jag inte gör. Jag kommer snart att ha chansen att göra precis vad jag vill under kanske ett par år och den chansen ska jag utnyttja väl. För just det här är inte mitt liv.